Dikten, gåvan som ges*

 

Det här är gåvan jag ger: jag har skrivit den här dikten och ger den nu till dig, läsaren, och förväntar mig att du tar emot den och ger mig något i gengäld; jag som ger dikten förväntar mig att få det och det (förståelse och bekräftelse) av dig. På så sätt är dikten ett föremål i en ekonomi där vi väntar oss att ett utbyte skall ske, dikten som bytesföremål.

Vi som skriver skriver som om vi själva vore läsarna (jag till dig så du blir jag) för vi tror att det vi skriver och det läsaren läser är det ena och det samma (du och jag: kommunicerande kärl), att dikten är ett ting som är föremål för utbyte i en sluten och idealisk ekonomi där allting går ut som ett mot ett, där inga förluster, misstag eller brott är möjliga – och om sådant då faktiskt vore möjligt så skulle det minska diktens värde.

En symmetri och en sammansmältning. ”Vi möts i texten.” Dikten är och förblir det ena och det samma hos oss båda (”kommunikation”) och eftersom det är jag som sänt ut dikten är det jag som har makten och (så som vilken som helst skapare) härligheten.

I en sådan ekonomi förvandlas den andra till den samma, det samma (du blir jag). Gåvan ges i syfte att få; vad jag ger återkommer till mig i form av förståelse (det som är identiskt med dikten) och bekräftelse. Men den andra i sin unikhet ”Hon” som nu blivit jag, ett med mig, ett med den som talar, med författaren? Hon som kännetecknas av just denna åtskillnad och sin unikhet har genom denna gåva berövats just det som skiljer åt oss; det som gör henne till henne.

Men är inte att skriva att åstadkomma något som blir det det är – vilket är någonting helt annat – först i händerna på någon annan, en annan som författaren aldrig är samtidig med och som han aldrig kan ha, och aldrig borde försöka ha, någon verklig auktoritet över? En dikt, en bok, ett verk, som på så sätt är litteratur, lever alltid i och av en medvetenhet om läsarens förstörelsekraft, att det är den grundläggande rättigheten läsaren bör ha: att förstöra det författaren med möda och besvär byggt upp.

Levinas säger det så här: ”Om vi tänker verket till slut fordrar det en radikal generositet hos det Samma, som i verket går mot den Andre. Följaktligen kräver det en otacksamhet hos den Andre. Tacksamheten skulle just vara rörelsens återkomst till sitt ursprung.” Och: ”Det radikalt tänkta verket är en rörelse hos det Samma mot den Andre som aldrig återvänder till det Samma”.

Det jag skriver kan jag inte skriva med tanke på någon som helst vinst för egen del; jag kan inte vänta mig förståelse; i själva verket kräver min dikt oförståelse. Jag kan inte ha några som helst förväntningar när jag skriver detta, och ändå måste jag göra det, skriva. ”Att frambringa verket är ett rent givande utan någon tanke på att få något tillbaka.” En dålig affär helt enkelt.

Dikten uppfattad på ett sådant sätt är att låta den andra vara utan att författaren själv är, vilket kanske är ett annat sätt att bli en annan och någon, men inte den samma. Istället för att du blir jag, såsom i tacksamhetsrelationen, möts min gåva av den andras otacksamhet, bekräftelsen uteblir: jag använder inte dig för att bli jag; det jag säger. Istället för att du blir jag (jagjag) är det jag som är beroende av dig – och min dikt är inte bara beroende av dig, utan den kommer att lyda under det krav som är din otacksamhet. Du bekräftar inte min dikt, men min dikt blir något som bara lever av den bekräftelse som är din otacksamhet. Denna bakvända bekräftelse gör att jag förlorar all kontroll över både dikt och dig.

Det här är den ”radikala generositeten” som hos Levinas emellanåt drivs så långt att jag blir gisslan för den andra: att samtidigt vara både beroende av och ansvarig för den andra. Därför att jag inför dig, av dig, inte kan annat än bli du; för att du var först och du gjorde mig till det jag kunde vara. Mina ord är dina, inte mina.

En sådan dikt, ett sådant verk – ”det radikalt tänkta verket” – växer fram ur vetskapen om att det aldrig är det samma hos läsaren som när det lämnade författaren; att kommunikationen inte kan fungera så att du blir jag, utan att du alltid är annorlunda och mig främmande och att jag som författare måste respektera detta; jag kan inte kräva dig, annat än med våld och med utgångspunkten att du inte är unik och föränderlig utan typisk; hel, delaktig, varaktig. Tror jag att du är just det (hel, delaktig …) så utsätter jag dig för detta våld: att försöka göra dig till någon du inte är; mig och mitt, det som är påstått vårt.

 *

 ”Verket är en relation till den Andre, vilken uppnås utan att visa att han vidrörs.” Litteratur kunde alltså vara att närma sig, men att aldrig på den skrivandes, den givandes villkor göra den andre delaktig, hel eller till det samma. Litteratur kunde vara en fascination inför det outgrund-liga och annorlunda som läsaren/den andra representerar; en utforskning – som aldrig kan avslutas eller tänkas ge resultat – av detta förhållande. Litteratur kunde vara något som vagt liknar en smekning som inte rör men berör den andra?

 *

Litteratur som ett svagt sken som lyser upp klyftan (som är all skillnad och allt språk) mellan mig och dig, men inte en erövrare som försöker ta sig över denna klyfta för att hämta dig hem, sammanföra dig och mig i namnet av ett gemensamt vi.

Litteraturen som det som kunde visa att ”du” och ”jag” inte kan ha en bestämd och slutlig relation utan att någonting hela tiden rör sig mellan oss och att det är förändring, att det är en relation där ingendera befinner sig ovanom den andra. Där osäkerheten är den grund på vilken respekten måste bygga: att jag inte påstår att jag gör det jag gör för att du skall förstå mig rätt eller för att det är skrivandets mekanik och logik – dess kommunikation. Inte försöker göra dig helare än du är, inte mera lik än du är, inte mera delaktig än du är – att jag respekterar din avskildhet, ditt utanförskap; den grundläggande ensamheten vi bär på och som dikten kanske är satt att återspegla?

 *

 Hur långt kan det här drivas? Måste ”jag” dö för den andra, bli du, är jag skyldig dig allt? Utplånar detta krav på otacksamhet mig, är jag bara ett mummel någonstans vid sidan om dig? Att vara människa är att vara till för den andra? Och i förlängningen av det: ”Den som inte dör av att vara människa blir aldrig människa”? Eller urartar en sådan position i att den andra ytterst sett, sedd på detta sätt, blir min förföljare och min bödel?

Kunde det då tänkas andra sätt att ta sig ur denna förödande utbytesaffär? Till exempel genom språket självt? Vilket vore ett sätt som tog sin början på det ställe där jag redan är en annan för den andra? Kunde vi tänka oss att tala till varandra på ett sätt som inte vill sammansmältning och där det varken vore frågan om tacksamhet, otacksamhet, förståelse eller icke-förståelse? Bortom liv (jag) och död (det jag måste göra/bli för dig)? Hur kunde ett sådant språk tänkas se ut?

 

* En av flera versioner av den här texten finns i Förlorat, 4 essäer (2010).

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Tysktime

Karsten Aase-Nilsen skriver om tysk samfunn, kultur og politikk

Low Life

Peter Mickwitz

Meldingar til massene

Meldt av Merete Røsvik Granlund

%d bloggare gillar detta: