I slutet av andra världskriget beslöt de allierade (inte bara Sovjetunionen) att en gång för alla göra slut på den preussiska militarismen och lät utplåna hela det östra Tyskland, från Reval till Stettin. Hela den östra tyskheten och mycket av det som format vår värld sådan vi känner den tog slut. För alltid. Vilket kanske är bra. Vilket säkert absolut är bra. Just det är historia: tid som aldrig kommer tillbaka, tid som aldrig kan återupplevas, återskapas, historia är det som är avgjort förlorat. Vad den tiden (vilken som helst) var kan vi inte ens ana, det enda vi kan göra är berätta det vi tror om den, en nutro och utanförberättelse som vi förväxlar med då och innanförhistoria. Historia finns bara i nu och i språk. Historia är den livsfara som råder när vi inte förstår vad språk och tid är. Att hålla språk och historia öppna och svårsynliga är etik och överalltid nödvändig respekt och poesi.
1945 stängdes den ena vägen till Europa för Finland, den väg på vilken Finland blev Finland (och ganska mycket Tyskland). Nu skall också den andra vägen, den som går via Norden, stängas. Helt frivilligt. Jag känner mig förvirrad. Jag bor i Europas ensammaste land. Det är förstås helt följdriktigt och förstås helt oacceptabelt.
[Kuriosa. Mickwitz: Husseniter som flyttflydde från Böhmen till Königsberg, 200 år, därifrån vidare till Reval, 200 år, därifrån till Helsingfors, nu 130 år Helsingfors, en process som tagit över 500 år. Finns det någon plats ännu längre borta, var är nästa anhalt? Varför valde de alla den riktningen och vart kunde den riktningen föra vidare?]
B
”Aldrig, vi kan aldrig vara suveräna. Men vi särskiljer mellan de ögonblick när vi tursamt kan ana en glimt av kommunikationens hemlighetsfulla ljus och mellan de skamliga ögonblick när blotta tanken på suveränitet får oss att vilja fånga ögonblicket som något som skulle ge oss någonting som är bra.“ ”Denna klyfta existerar, till exempel, mellan dig, som lyssnar, och mig, som pratar till dig. Vi försöker kommunicera, men ingen kommunikation kan utplåna de absoluta skillnader som ligger mellan oss; den djupa klyftan mellan oss, jag kan inte förstå hur vi skulle kunna överbygga den. Men ändå: vi kan uppleva svindeln tillsammans.” (Bataille)
En djup klyfta som det inte går att bygga över. Och det är den svindel i vilken vi förlorar den fasta marken, där språket är mellan oss, är världar som är språket en stund, på väg någon annanstans. Poesi är när språket mot min vilja uppsöker andra världar, på väg mellan mig och dig; omöjligt utan dig och omöjligt att beskriva dig.
¨¨¨
Språkgemenskaper är sprickgemenskaper. Varje språk är en egen värld, en egen världssyn; en felvärld och en variation av världsblindhet.
cirklar runt detta utanför 