för att alla älskar detta djur

du tror att du är en råtta, ben
hälsar svans, natt möter dag,
och du tänker varma tankar:
världen är ditt ostron
och allting finns till
för att du skall kunna
hitta en väg runt det
inget hinder är för lågt
och du kryper och du visslar
och du avundas sniglarna
som förutom att de har ett hem
kommer att ärva världen du
hatar världen men du är
dess sälta du tror att du lever
i en öken; stenar, torka,
pinande vind och allt det där
men du inser inte din
gråhets dunkla skönhet
och att det ögonblick du är
är du i betraktarens blick

Ur detta sjunkande(2000)

Glas är inte transparent – Rowan Moore, Why We Build (2012)

En välargumenterad, nyanserad och öppen bok om arkitektur och människa. På fint anglosaxiskt sätt tillåter Moore i sin text läsaren att göra invändningar; vara av annan åsikt. Detta samtidigt som Moores resonemang och argument hela tiden tillför läsaren ny kunskap om de egna invädningarna; skärper eller öppnar motargumenten. Som kuriosa kan nämnas en essä/ett kapitel som handlar om sex och arkitektur.

Två saker som speciellt fångade min uppmärksamhet vid läsningen av Moores bok:

Här i Helsingfors uppfördes i millennieskiftet ett nytt huvudkontor för landets största tidningskoncern, Sanoma. Bolagets flaggskepp Helsingin Sanomat var på den tiden nordens största dagstidning, och den enda rikstäckande dagstidningen i Finland. Helsingin Sanomats och Sanomas samhälleliga position och politiska makt var ett unikt fenomen i ett land som ville tillhöra västvärlden – ett geopolitiskt ställe som bland annat karakteriseras av en multitud av press och opinion. Sedermera har Sanoma blivit ett krisbolag och Helsingin Sanomats betydelse har – precis som alla andra dagstidningars – minskat. Men på höjden av sin makt lät Sanoma alltså bygga ett huvudkontor av glas, en byggnad vars bärande metafor var öppenhet och transperens. Med tanke på Helsingin sanomats olyckliga samhällsposition har det här alltid klingat som hyckel i mina öron, och jag har också alltid förundrat mig över hur klumpiga och – ja – genomskinliga metaforanspåk arkitekter gör. Om glas, transparens och öppenhet skriver Moore i samband med en analys av Londons nya stadshus. Den ledande tanken var att folket skulle ha insyn: kunna se sina politiker i arbete för det allmännas bästa. Vad som i själva verket skedde – och detta borde vara uppenbart för var och en som tänker på vad glas gör – är att det uppstod en mur: att se politiker öppna och stänga sina munnar men inte höra vad de säger är om någonting främlinggörande. Glas om någonting accentuerar skillnaden mellan utanför och innanför: så nära, men så långt borta. Som 1800-tals bilderna där hungrande barn står utanför ett restaurangfönster och ser de rika äta i överflöde. Så här skriver Moore:

Above all Foster´s (arkitekten) design hoped to achieve its magic through the transparency of glass, through the effect of looking. But as should have been quickly obvious, it is more useful and empowering for citizens to hear the words of politicians and know their thoughts than to see their physiognomies and gesticulations. And, although it is a recurring fantasy of architects that glass is transparent, often it is not. Yes, it is good at letting you see the view from inside a building, but it is also reflective of, among other things, sky and clouds. If it permits the passage of light, it is impermeable to everything else, for which reason it is a popular material for security barriers and the outsides of banks. It divides as much as it opens up.

*

Migration – framför allt global sådan; invandring – har varit något jag intresserat mig för de senaste åren. I samband med att jag läst mig in på de frågorna har jag fått omvärdera mina förutfattade meningar om överstora städer och om slum (se:https://petermickwitz.com/2013/02/11/kan-slum-vara-nagonting-bra-arrival-city-doug-saunders-2010/ ) I Why We Build berättar Moore om ett projekt som är väldigt intressant ur det här perspektivet sett. Det handlar om den chilenska arkitekten Alejandro Aravenas bolag Elemental som år 2003 fick i uppdrag av staten att bygga hem åt 100 familjer på ett område som dessa familjer ockuperade olagligt. Budgeten för Quinta Monroy-projektet var 7500 dollar per hem. För den summan kunde man 2003 i Chile bygga ca 40m2. Elemental löste problemet med för lite utrymme elegant, logiskt och etiskt: vad man gjorde var att man ritade halva hus och lämnade luckor för de andra halvorna av husen. Dessa luckor fick sedan invånarna fylla efter behov och förmåga, det vill säga använda sina egna resurser och sitt eget kunnande – ett kunnande som hos sluminvånare ofta är på mycket hög nivå: hur själv skapa sig ett hem, ett hus. Den slutliga storleken på hemmen blev drygt 70m2. Bonuset i Aravenas projket var att i den färdigbyggda halvan ingick de delar av husbygge som är dyra: vatten, kök och elektricitet. Det är allmänt känt att boende i slum ofta per kvadratmeter är dyrare än på medelklassområden: ytorna som sluminvånarna har till sitt förfogande är så små att absolut sett är summan de betalar för sitt boende mindre än de som bor på medelklassomården, men sett till kvadratmeterpriset blir det dyrare. Dyrare blir ofta också el och vatten; illegalt dragna och överprisatta av dem som erbjuder tjänsterna.

http://www.archdaily.com/10775/quinta-monroy-elemental/

fäst,

fast, jag är som av
ett kors
fäst vid dig
med armar
utsträckta mot horisont
ens yttersta
punkt: åter
i mitt hjärta till
tillbaka öppen inåt
mot aldrig ett
slut en
spik för
varje sats
och en
annan en
för varje
ansats till
slut tills bort
blir bort om

Ur som du i mig nej (1997)

Berätta det för barnen i Nordkorea (Hunger 2010)

Den första transistorn tillverkades 1947.
Den första datorn som baserade sig på transistorer byggdes 1953 i Stor-Britannien. Den hade 92 transistorer.
År 2010 var världsproduktionen av transistorer mer än 10 000 000 000 000 000 000 st.
Det är 100 gånger mer än antalet riskorn mänskligheten förbrukar på 1 år.
År 2010 kunde man köpa 100 000 transistorer till samma pris som ett riskorn.

[ två versioner av sömnlösheten ]

1. har du märkt hur ett mörkt rum aldrig är mörkt?
hur det vid en viss tid i natten finns i föremålen
en grå kornighet som öppnar dem, men också
ett blixtrande vitt innanför ögonlocken; en plötslighet
som mot all din vilja avslöjar någonting, och något
du vet prasslar vid golvlisterna, och något du ser
i det svaga ljus som silas genom väggarna anar du
ljuset av grannarnas susande lampor och deras
mumlande televisioner täcker under sig
den goda tanke du nästan fick tag på, och du
blir inte mindre, för allting också sängen också
fönstren är större nu, fönstren som inte
släpper in mörker bara det aldrig frånvarande
fladdrande otydliga som du försiktigt
tar upp i dina kupade händer och sedan
blåser bort, fönstren som speglar
tillbaka allt det mörker som skulle fylla
dina ögon och sedan sluta dem

***

2. i stupet tystnaden under stadens skrovliga
ljud nära bottnen slår två hjärtan
bakom stängda dörrar under tyngden av
djupet av nattljuset bakom trafikens brus
trycker vi oss mot varandra ser vi som
drömmande på det som svävar över oss

i det lila instabila som stiger ur våra kroppar
från dina från mina händer när vi rör vid
varandra som stiger ur vår tanklöshet ur
mörkret ur mellanrummen ur det sovande
barnets mun långt borta på andra sidan
staden jag väntar på dig hur nära du än är

Ur som du gör dina cirklar runt detta utanför (2012)

En nationell vänster?

Klassolidaritet som håller sig till nationsgränser (nationell socialism) är ett av de största sveken. Solidaritet kan inte vara exklusiv, om någonting kräver gränslöshet så är det begreppet solidaritet.
¨¨¨
År 2009 fick busschaufförer i Stockholm, Sverige, 50 gånger mer i lön än busschaufförer i New Delhi, Indien. Det egentliga klassamhällets egentliga klasskamp utspelar sig på linjer sådana som Stockholm-New Delhi, Sverige-Indien. Inte inom Stockholm, inte inom Sverige. Det är mycket svårt, omöjligt, att förstå en klasskampssolidaritet som gör skillnad mellan ”vi” och ”de”. Att detta vi på något sätt vore mera värt lojalitet-solidaritet än dessa de? Vad kunde en sådan exkluderande exklusivitet basera sig på? Det vill säga: inom vilka gränser gäller denna första gradens vi-solidaritet? Går gränserna där vi delar något som är värdefullt, värdefullare än det de har? Till exempel kultur, religion, geografi, språk eller hudfärg? Etiskt tänkt vore det i själva verket bättre — och mera rationellt — att vara illojal mot ”vi” och lojal mot ”de”, eftersom ”de” i betydligt högre grad än ”vi” är ekonomiskt och socialt utsatta. Illojalitet mot vi innebär till exempel ett arbete för inkomstöverföring från oss till dem, rika till fattiga — på motsvarande sätt som inom gammaldags arbetarrörelser. Det enklaste och mest uppenbara sättet att åstadkomma en sådan inkomstutjämning vore att de rika länderna tillät obegränsad invandring. Men det kommer aldrig att hända. Orsakerna till att något sådant aldrig kommer att hända borde ge upphov till en självupprörande självrannsakan bland vi. Men något sådant kommer heller aldrig att hända.

Ur Passport Somaliland

Se även: https://petermickwitz.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=368&action=edit&message=6&postpost=v2