En välargumenterad, nyanserad och öppen bok om arkitektur och människa. På fint anglosaxiskt sätt tillåter Moore i sin text läsaren att göra invändningar; vara av annan åsikt. Detta samtidigt som Moores resonemang och argument hela tiden tillför läsaren ny kunskap om de egna invädningarna; skärper eller öppnar motargumenten. Som kuriosa kan nämnas en essä/ett kapitel som handlar om sex och arkitektur.

Två saker som speciellt fångade min uppmärksamhet vid läsningen av Moores bok:

Här i Helsingfors uppfördes i millennieskiftet ett nytt huvudkontor för landets största tidningskoncern, Sanoma. Bolagets flaggskepp Helsingin Sanomat var på den tiden nordens största dagstidning, och den enda rikstäckande dagstidningen i Finland. Helsingin Sanomats och Sanomas samhälleliga position och politiska makt var ett unikt fenomen i ett land som ville tillhöra västvärlden – ett geopolitiskt ställe som bland annat karakteriseras av en multitud av press och opinion. Sedermera har Sanoma blivit ett krisbolag och Helsingin Sanomats betydelse har – precis som alla andra dagstidningars – minskat. Men på höjden av sin makt lät Sanoma alltså bygga ett huvudkontor av glas, en byggnad vars bärande metafor var öppenhet och transperens. Med tanke på Helsingin sanomats olyckliga samhällsposition har det här alltid klingat som hyckel i mina öron, och jag har också alltid förundrat mig över hur klumpiga och – ja – genomskinliga metaforanspåk arkitekter gör. Om glas, transparens och öppenhet skriver Moore i samband med en analys av Londons nya stadshus. Den ledande tanken var att folket skulle ha insyn: kunna se sina politiker i arbete för det allmännas bästa. Vad som i själva verket skedde – och detta borde vara uppenbart för var och en som tänker på vad glas gör – är att det uppstod en mur: att se politiker öppna och stänga sina munnar men inte höra vad de säger är om någonting främlinggörande. Glas om någonting accentuerar skillnaden mellan utanför och innanför: så nära, men så långt borta. Som 1800-tals bilderna där hungrande barn står utanför ett restaurangfönster och ser de rika äta i överflöde. Så här skriver Moore:

Above all Foster´s (arkitekten) design hoped to achieve its magic through the transparency of glass, through the effect of looking. But as should have been quickly obvious, it is more useful and empowering for citizens to hear the words of politicians and know their thoughts than to see their physiognomies and gesticulations. And, although it is a recurring fantasy of architects that glass is transparent, often it is not. Yes, it is good at letting you see the view from inside a building, but it is also reflective of, among other things, sky and clouds. If it permits the passage of light, it is impermeable to everything else, for which reason it is a popular material for security barriers and the outsides of banks. It divides as much as it opens up.

*

Migration – framför allt global sådan; invandring – har varit något jag intresserat mig för de senaste åren. I samband med att jag läst mig in på de frågorna har jag fått omvärdera mina förutfattade meningar om överstora städer och om slum (se:https://petermickwitz.com/2013/02/11/kan-slum-vara-nagonting-bra-arrival-city-doug-saunders-2010/ ) I Why We Build berättar Moore om ett projekt som är väldigt intressant ur det här perspektivet sett. Det handlar om den chilenska arkitekten Alejandro Aravenas bolag Elemental som år 2003 fick i uppdrag av staten att bygga hem åt 100 familjer på ett område som dessa familjer ockuperade olagligt. Budgeten för Quinta Monroy-projektet var 7500 dollar per hem. För den summan kunde man 2003 i Chile bygga ca 40m2. Elemental löste problemet med för lite utrymme elegant, logiskt och etiskt: vad man gjorde var att man ritade halva hus och lämnade luckor för de andra halvorna av husen. Dessa luckor fick sedan invånarna fylla efter behov och förmåga, det vill säga använda sina egna resurser och sitt eget kunnande – ett kunnande som hos sluminvånare ofta är på mycket hög nivå: hur själv skapa sig ett hem, ett hus. Den slutliga storleken på hemmen blev drygt 70m2. Bonuset i Aravenas projket var att i den färdigbyggda halvan ingick de delar av husbygge som är dyra: vatten, kök och elektricitet. Det är allmänt känt att boende i slum ofta per kvadratmeter är dyrare än på medelklassområden: ytorna som sluminvånarna har till sitt förfogande är så små att absolut sett är summan de betalar för sitt boende mindre än de som bor på medelklassomården, men sett till kvadratmeterpriset blir det dyrare. Dyrare blir ofta också el och vatten; illegalt dragna och överprisatta av dem som erbjuder tjänsterna.

http://www.archdaily.com/10775/quinta-monroy-elemental/