För genom att skriva skapar man orden, kanske också sitt eget liv, och kanske i en sådan utsträckning att livsprojekt och skrivprojekt smälter samman, så att det att skriva och det att leva inte längre går att skilja åt utan blir delar av samma nödvändighet. Och det låter kanske riktigt bra. Nästan som om det skulle kunna upphäva det gamla dilemmat att författarskap och levnadslopp hänger samman i ett slags högre nödvändighet eller rentav öde.
Men kanske är det ständiga pockandet på nödvändigheten i det fördolda bara ett sätt att försöka förtränga slumpen. Varför? Kanske bara för att man vill undvika att känna sig så tillfällig som man faktiskt är. Men kanske också av mera komplicerade orsaker. Kanske av rädsla för att skrivandet inte ska åtföljas av en känsla av nödvändighet i stort, förstått som en rädsla för att nå fram till den punkt i skrivprocessen där författarens på en gång medfödda och mödosamt konstruerade ordning måste ge vika, för att slumpen driver igenom en så annorlunda ordning att författaren får hjärtklappning, blir skräckslagen och misstänksamt betraktar det skrivna, som även om det står med hennes egen handstil på pappret, ändå inte ser ut som om hon själv skrivit det, helt enkel för att författaren i all sin nödvändighet aldrig hade kunnat tänka ut det på förhand. Av ren skräck alltså för att nå fram till den punkt i skrivprocessen då slumpen berövar författaren verket, innan det ännu är färdigskrivet.
– Inger Christensen (ur Hemlighetstillståndet, översättning Anna Hultenheim.)
cirklar runt detta utanför 