Nu har jag läst igenom Ma, ganska snabbt och allt annat än slutligt, men kan redan nu säga att jag tycker att det handlar om en exceptionell diktsamling. Det är en på många sätt politisk bok, men den ger inte ett dugg efter i formen trots det. Jag har inte läst en enda recension eller något annat om Ma, och fortfarande är Börjels metod inte helt klar för mig, så det här är bara en privatfundering:a
Närheten till Christensens Alfabet är både förbryllande och spännande, det finns ett igenkännande (bl.a. i rytmen och användadet av ordet ”finns”, som Börjel gjort till ”fanns”), men samtidigt är det någonting helt annat och i förhållande till Alfabet främmande som boken gör.
Dikterna är väldigt täta, vilket är en kontrast mot bokens form: varannan sida är tom. Marginalerna ligger genomgående på sidornas ytterkant, vilket jag läser/ser som om dikterna skulle gränsa, vara på avgrunden, till sin egen baksida som är tomhet: en vit sida. I alla bokstavsavdelningarna, det vill säga i hela boken, är dikterna placerade så att marginalerna är i höger kant, förutom i två avdelningar (den ena M; Ma), i vilka de befinner sig i vänster (ytter)kant. Dessa två avdelningar är helt olika de övriga, bara i dem talar ett jag, en mamma – därav Ma, även om referensen till det japanska också finns.
Det känns uppmuntrande att läsa poesi på så här hög konstnärlig och samhällelig nivå, en nivå som är en helt annan än t.ex. den som den dominerande medelromanen för det mesta befinner sig på.
Ida Börjel; Ma, Bonniers 2014, oklart antal sidor.
cirklar runt detta utanför 