årstiderna

a
Mycket verkar ha hänt jag kommer ihåg
ingenting av det är inte mycket jag har
ingen barndom ingen vuxendom jag har
årstider när jag promenerar in mot centrum
glider bilar bussar utryckningsfordon ljudlöst
förbi mig över snön när jag använder ordet jag
betyder det någonting annat hela tiden men det
vet jag vet inte vet jag vet inte jag är ett ting

tingen består av samtidigheter
som inte går att uppfatta
samtidigt kalla dem då för ingentingen t.ex.
krims&krams eller ingen distans

tiden hade en tand limgul inte särskilt vass det är vår
ungefär samtidigt som det blir höst bakom mig
går jag på rad det kan hända att jag backar
likformigheten är skenbar det kan hända
att bara den främsta av mig rör sig att alla
de andra är frusna när jag använder ordet jag
är ordet jag ett ord som ljuder under alla
de lagar orden lyder det finns många
som inte förstår det det är konstigt mycket
är konstigt möt mig här och när

våren är ljus hösten är mörk mörkast
var vintern sommaren tänker jag inte nämna
orden liksom tiden blandar sig i dig bläddrar
i dig dyker upp i sjunker in i allt i ett allt i en
våren är sen vintern var kall om man
inte tror på poesin finns ingenting
av det man tror på när man slutar tro
på sig själv börjar man tro på poesin vem
tror du att ser dig vem är du blind för
bara avlägset syns vem älskar
du närhet är agnosi är närhet

vilken som helst text löser upp sig i tillräcklig
förstorning, blir samtidigheter utan samband,
pixelljud av allt det som passerar dig när du
en vinterkväll promenerar in mot centrum
i något ärende du också hunnit glömma.

Ur som du gör dina cirklar runt detta utanför (2012)