a
a
”All these thinkers were bent upon finding a style of there own, inventing a new way of creating prose; they wanted to be writers. Reading Deleuze or Foucault, one finds something quite unprecedented at the level of the sentence, a link between thought and phrasal movement that is completely original.” – Ett stycke ur ett längre resonemang i Alain Badiou: The Adventure of French Philosophy (Verso 2012, övers. Bruno Bosteels).
a
Kanske det här är en förklaring till varför det har varit svårt för mig att läsa många franska filosofer? Många av dem är till stora delar för mig olidliga som författare, och det gäller även i avsnitt Badiou själv. Mycket tenderar bli iögonfallande och allt annat än originella manér.
Också om jag på många sätt har varit och är – för all del självlärt* – fascinerad av t.ex. Derrida, får hans språkanvändning mig ofta att rygga tillbaka. Det är inte särskilt svårt att vara originell i sin satsanvändning, men sambandet mellan den och tänkandet är en ytterst svår nöt än att knäcka för de flesta författare – vilket ofta märks. (T.ex. huvudsatsprosan är ett enkelt sätt för många författare att försöka lura sig själva igenom den här typen av problematik.)
Undantag från mina svårigheter att ta till mig franska tänkares språkanvändning är bl.a. Blanchot, som är svårt kristallklar, Levinas (som knappast kan beskyllas för att ha haft författarambitioner) och konstigt nog Bataille (var han filosof?). Betecknande är att av dessa tre bara Bataille nämns (i en bisats) i Badious bok.
a
a
*Vad är det är att inte vara självlärd? Att någon annan har gjort inlärningen i ens ställe?
cirklar runt detta utanför 