Den mest inskränkta synen på litteratur – och konst i allmänhet – är att den skulle kunna vara till någon nytta. Till nytta för samhället, för produktionen, för tillväxten, för den teknologiska utvecklingen, för den enskilda affärsmannen, byråkraten eller teknokraten; för allt det de skall prestera. Det är bara fjäsk. Konsten – litteraturen – föregår allt sådant och är därför helt självklart nödvändig, och alltså finns det ingen orsak alls att behöva hålla på med pinsamt servila försök att berättiga dess existens.
Ur Förlorat (Söderströms 2010)
cirklar runt detta utanför 