Maurice Blanchot; Kirjallinen avaruus – hur man tar sig igenom EU-byråkratin

Ur bokhyllorna VIII: Maurice Blanchot; Kirjallinen Avaruus, ai-ai 2001 och 2003, översättning från franskan: Susanna Lindberg.

Om Clarice Lispectors Tähden hetki är den ena av min förläggarkarriärs höjdpunkter så är Maurice Blanchots Kirjallinen avaruus (L´espace litteraire) den andra.

På den tid jag arbetade med förlaget ai-ai hade vi två utgivningslinjer: terapiböcker och skönlitteratur. Terapilinjen gjorde vinst och betalade för de olönsamma men viktiga skönlitterära verk vi gav ut. (Är det inte just så varje förlag med ambition att göra annat än produkter – vara mer än en industri – arbetar?) Bland annat kunde vi på så sätt ge ut Kjell Westö under pseudonym och en antologi med det som då var ung finlandssvensk poesi.

a
Blanchots Kirjallinen avaruus var den sista bok jag var med om att göra på ai-ai, och är alltså ett slags avslutning på min förläggarkarriär. Det handlar om en av 1900-talets viktigaste betraktelser över vad litteratur är. Ingen som på riktigt bekantat sig med L´espace litteraire kommer undan oberörd. Det är en konstig bok: samtidigt glasklar som den är helt annorlunda och nästan obegriplig – utmanande på precis det sätt viktig konst måste vara. Det finns ingen omväg – till exempel i form av ytskrapande decennietänkande – runt L´espace litteraire.

L´espace litteraire är ett omfattade och (mycket) svåröversatt verk. Med andra ord behövde vi en bra översättare, och fann en sådan i Susanna Lindberg. Dessutom behövde vi anställa en kompetent redaktör – att Mikael Kokkola eller jag skulle ha redigerat var förstås helt uteslutet. Markku Pääskynen visade sig vara precis rätt redaktörsval.

Bra översättare och bra redaktörer skall få bra betalt, att göra bra kostar. Dessutom hade vi det mesta av vårt lilla kapital bundet i andra bokprojekt. För att klara av att ge ut L’espace litteraire behövde ai-ai alltså ekonomiskt stöd.

Arbetet med ai-ai präglades av någonting som liknade våghalsighet: ingenting var omöjligt. Så vi beslöt oss för att söka stöd ur EU:s Ariane program (nedlagt sedan länge). Var och en som försökt få EU-stöd vet hur fruktansvärt frustrerande invecklade ansökningsprocesserna är. Av de bekanta jag har som försökt få EU att stöda sina projekt tror jag att ingen har lyckats. Många ger upp redan på startlinjen. Också vi stötte genast på problem: EU krävde att boken skulle finnas innan de kunde stöda utgivningen av boken. Så hur gör man om man behöver stödpengar för att ge ut boken, men behöver boken för att få stödpengar? Vi löste problemet genom att göra två upplagor av Kirjallinen avaruus. Den första upplagan tryckte vi i 10 exemplar, billigt och snabbt, och det var med den vi sökte och – förvånansvärt nog – fick stöd av EU. Det stödet använde vi sedan för att ge ut den andra och egentliga upplagan. Så den vita boken på bilden ovan är ett slags raritet, den är en av en första upplaga bestående av sammanlagt 10 exemplar.