Kafkas yxa

Det finns ett berömt citat av Kafka:

Jag menar att vi bör läsa enbart sådana böcker som sårar och hugger i oss. Om boken vi läser inte väcker upp oss med ett slag i huvudet, varför läser vi den alls i så fall? För att den skall göra oss lyckliga, såsom du skriver? Gode Gud, vi vore lyckliga just precis om vi inte hade några böcker alls, och det slags böcker som gör oss lyckliga är sådana böcker som vi kunde skriva själva om vi vore tvungna. Men vi behöver böcker som drabbar oss som en katastrof, som vållar oss djup sorg såsom när någon vi älskat mera än vi älskar oss själva dör, såsom om vi blev förvisade till skogar långt borta från alla människor, såsom ett självmord. En bok måste vara yxan för det frusna havet inom oss. Detta är min tro.

Också Adorno såg denna strävan hos Kafka:

Till utgångspunkterna hos Kafka hör att den behärskade relationen mellan text och läsare rubbas i grunden. Hans texter är inte gjorda för att upprätthålla ett konstant avstånd mellan dem och deras offer, utan snarare för att uppröra deras känslor till en punkt där berättelsen skjuter fram mot dem som ett lokomotiv i en tredimensionell film. Sådan aggressiv fysisk närhet underminerar läsarens vana att identifiera sig med personerna i romanen.”

Tanken att läsaren skall kunna identifiera sig med det lästa – vara trygg och sig själv – är ett krav som så ofta ställs på litteraturen att man kunde tro att det skulle finnas ett utbrett motstånd mot det bland författarna. Citaten ovan ger oss en helt annan syn på vad litteratur är: de säger satt litteratur inte finns till för att spegla oss, göra oss synliga inför oss själva, utan för att förändra oss, göra oss andra än vi tror vi är, och att att förändras är en smärtsam, våldsam, process.

*

I kontrast till den fysiska brutalitet dessa citat frammanar kan det vara bra att komma ihåg att Kafka också har kallats för en av alla tiders största humorister, av bland andra Borges.