En utställning, del 7

Alla känner till den antika berättelsen om Narkissos, den vackra ynglingen som förälskar sig i sig själv när han ser sin egen spegelbild. Här ser vi en variant av den berättelsen; en yngling som ser sig själv som skelett, död, när han speglar sig i källans vatten. Är detta en verkligare självbild, selfiernas selfie, än kärleken till sig själv; här är vad som bor i oss alla? Här är det som egentligen syns i spegelbilden: tiden, den oundvikliga förändringen som i denna bild av Robert Couturier kanske symboliseras av vinddraget över vattenytan som är rörelsen och tiden som får vattenytan att skrynklas och självporträttet att förvandlas till en bild av den egna döden. Också den här bilden hänger i min porträtthall, och på sitt sätt nullifierar den alla de övriga porträtten men ger dem också en fond att synas skarpt mot.

Robert Couturier (1905-2008) var en fransk skulptör och konstnär. Som kuriosa kan nämnas att han på sin 100-årsdag 2005 hade han en retrospektiv utställning på Musée Maillol i Paris. Mitt grafikblad av Couturier är från 1975.

Och därmed och här med denna sedelärande tavla slutar den här lilla virtuella konstutställningen.