a
a

dikten, som är kroppens kropp

– Magnus William-Olsson

a

a

”All these thinkers were bent upon finding a style of there own, inventing a new way of creating prose; they wanted to be writers. Reading Deleuze or Foucault, one finds something quite unprecedented at the level of the sentence, a link between thought and phrasal movement that is completely original.” – Ett stycke ur ett längre resonemang i Alain Badiou: The Adventure of French Philosophy (Verso 2012, övers. Bruno Bosteels).

a

Kanske det här är en förklaring till varför det har varit svårt för mig att läsa många franska filosofer? Många av dem är till stora delar för mig olidliga som författare, och det gäller även i avsnitt Badiou själv. Mycket tenderar bli iögonfallande och allt annat än originella manér.

Också om jag på många sätt har varit och är – för all del självlärt* – fascinerad av t.ex. Derrida, får hans språkanvändning mig ofta att rygga tillbaka. Det är inte särskilt svårt att vara originell i sin satsanvändning, men sambandet mellan den och tänkandet är en ytterst svår nöt än att knäcka för de flesta författare – vilket ofta märks. (T.ex. huvudsatsprosan är ett enkelt sätt för många författare att försöka lura sig själva igenom den här typen av problematik.)

Undantag från mina svårigheter att ta till mig franska tänkares språkanvändning är bl.a. Blanchot, som är svårt kristallklar, Levinas (som knappast kan beskyllas för att ha haft författarambitioner) och konstigt nog Bataille (var han filosof?). Betecknande är att av dessa tre bara Bataille nämns (i en bisats) i Badious bok.

a

a

*Vad är det är att inte vara självlärd? Att någon annan har gjort inlärningen i ens ställe?

a

If one were to translate Bakhtin´s perspective into cinematographic language, his camera would probably depict a dialogue in a way opposite to the familiar. He would zoom in on the listener while sounding out the speaker, and when the listener takes her turn to speak, the camera would focus on the one who now becomes the listener; in that way the entire dialogical sequence would be depicted. The listener becomes the speaker not because his or her silence suddenly begins to ‘speak’ – silence always already ‘speaks’ – but because here it is being acknowledged and heard.

*

Levinas criticizes the predominance of the Said, of Logos, which consists in the circulation of messages, a property that could be compared to the circulation of merchandise in a marketplace. Such a conceptualization of discourse, which according to him characterizes the majority of philosophical discussions, reduces communication to the problem of exchange, placing it in a universal context that precedes the individual. In this respect, the speech produced by the independent speaker portrayed in liberal thought might be seen as mired in the realm of the Said, a speech that emanates from the self only to return and reify the self, an unresponse-able speech.

a

Citaten är ur By Way of Interruption, Levinas and the Ethics of Communication av Amit Pinchevski (2005). Boken är intressant också i anknytning till mitt föregående blogginlägg, den innehåller ett längre resonemang kring yttrandefrihet, Freedom of Speech. Se även
https://petermickwitz.com/2013/03/26/dikten-gavan-som-ges/ .

a

Anekdot

För några år sedan satt jag på Vasa flygplats och läste By Way of Interruption när en man kom och satte sig bredvid mig. Efter en stund började jag känna mig obekväm eftersom han så tydligt iakttog mitt läsande. Efter ytterligare en stund började han prata med mig. Jag lyssnade artigt men blev samtidigt ännu lite mera irriterad över att han störde min läsning. Mannen berättade att han ursprungligen kom från Ghana men att han numera arbetade som företagskonsult i London. Och att han var glatt överraskad, för han hade också läst By Way of Interruption, och tyckte att den var en väldigt viktig bok. Dessutom hade han haft mycket nytta av den i sitt arbete. Misstänksamt som jag förhåller mig till företagskonsulter trodde jag att jag hade att göra med en bluffmakare. Men när han började kommentera och diskutera – med bättre kunskap än min – detaljer i By Way of Interruption förstod jag hur korkad jag var. Jag som alltid predikar att första intryck alltid ljuger.

a

a

a

Hbl kultur har i sommar publicerat en fint liten essäserie; ett diktuniversitet med tidningens poesiskribenter som lärare. Läste just precis Tatjana Brandts intressanta och vackra text om den dikt som inleder Ann Jäderlunds författarskap:

a

http://hbl.fi/kultur/2014-08-05/639376/kulturens-diktuniversitet-5-rosten-i-halan

a

Och fritt associerande från Brandts text kom jag att tänka på

a

This living hand, now warm and capable

Of earnest grasping, would, if it were cold

And in the icy silence of the tomb,

So haunt thy days and chill thy dreaming nights

That thou would wish thine own heart dry of blood

So in my veins red life might stream again,

And thou be conscience-calm’d–see here it is–

I hold it towards you.