A

ö
[I]
Det östra, det förlorade Tyskland, Ostpreussen, Königsberg, Riga, Baltikum, det protestantiska, det ortodoxa, katolska, det judiska, Kant, Haamann, Herder, Levinas, Arendt, Berlin med fler och fler, de språk och kulturer som inte hörde hemma där, språkens, religionernas, tankarnas sammelsurium och absolut nödvändiga mångkultur som gav upphov till mycket av det viktigaste som tänktes och skrevs från 1700-talet och framåt — som formade oss som formade mig, som vi är, som jag var.

ö
För att tala ett främmande språk, Tranströmerska: längsmed Östersjöns Västersjöns östra kust kröp Europa norrut och norrut och till slut också ner i källaren på Topeliusgatan där jag sitter och skriver det här. Här där det pågår en upprörande trivial och och helt i onödan livsviktig kamp mellan mig och det förgångnas fladdrande skugglikhet.

Från den där informatorn i Riga, från Herder, växte den tanke ut som skulle föda den moderna nationalismen, språknationalismen. Så här: ”Språk, historia, folk, nationer är unika och får kan inte blandas för då går deras unikhet förlorad.” Egentligen var tanken god och egentligen var Herder pluralist, till och med relativist. Han värderade alla språk, alla kulturer, alla nationer lika högt. Alla var lika värdefulla — oerhört fantastiskt värdefulla — för att de alla är unika och unikt värdefulla och alla kulturer och alla språk skulle därför alla få existera, existera entusiastiskt, parallellt och i allsidig respekt. Men just det var aldrig en verklig möjlighet, för i sin kärna är tanken på språklig och historisk unikhet lika omöjlig som den är pervers. Det är en tanke som bygger på att det kunde finnas absoluta autonoma — i ensamhet i oberoende i självständighet existerande — enheter definierade av avklarade begripliga och reellt användbara entiteter sådana som språk och historia: 2) Att tid kunde överbyggas och bli nu, att där och då kunde vara här och nu. 1) Att det kunde finnas språk som är eget för en grupp en samling av människor eller ens för en enskild någon.

[II]
Ett eget språk? Att vi kunde ha ett eget språk, att jag kunde ha ett eget språk? Att vi, att vårt språk? Att äga språk? Att språk kunde vara något eget, att språk kunde vara någons, att det kunde vara något som äger rum? Språk och rum. (Jag, vi, land och rike.) En språklig begränsning, ett språkligt innanförskap?

ö
Spelet om (i) språket — som aldrig är en kamp — handlar om gränsupplösningen mellan gemenskap och ensamhet: det är rummet. Språket är mellanrummet som ingen äger. I det rummet finns inget eget och avgränsat utan allt på en gång möjligt och omöjligt. Det rummet är obegränsningens rum. Det rummet är som av en naturlag helt utan väggar. Det är det enda rationella, just för att just det är språk.

Jag har oändliga mängder språk men inget av det är mitt eget. Språket är min oändlighet i just det att det inte är mitt eller jag.

ö
Ett folk kan inte ha ett (1) språk, varje individ har ett eget (många) språk, i varje nation finns det lika fler språk än det finns individer. Mellan varje jag finns en språkklyfta, i mig går klyftor av språk. Och den andra som är den samma nödvändigheten: ingen har ett språk själv; språket är omöjligt ensam, språket är det som finns mellan oss och det som är beroende av oss, utan mig dig inget språk och heller ingen värld för mig för dig.

[III:1]
Ensamhet efter Herder: ”Varje nation har sitt inre center av lycka, så som varje sfär har sin egen tyngdpunkt.“ [Observera: Den tyska betoningen av det inre. Pietism och Bildung.] Ensamhet efter Hegel, frihet är ”Bei-sich-selbst-seyn”.

[III:2]
Som en ton som blir allt högre, i glädje, euforiskt, triumfaliskt, patriotiskt: eskalerande ensamhet.

[III:3]
Att bara vara tillsammans med dem som är lika är att vara tillsammans med sig själv; den samma, den som är en och samma, den ensamma , tillsammans med sin likhet, sin enslikhet — det är den absoluta ensamheten och den minst verkliga tillvaron. [Tjärspegel 2.]

[I:2]
Tyskland upprivet, söndersplittrat, nedbrutet av det 30-åriga kriget, Tysk kultur, tyskheten, dominerad under 1700-talet av det franska. Tyskland som Europas bakvatten, kulturellt och ekonomiskt. Den tyska romantiken och nationalromantiken som svar på frågan vad det betyder att vara tysk under sådana förhållanden. Finland som nation, som stat, som nationalstat är egentligen ett svar på frågan vad det innebär att vara tysk i slutet av 1700-talet. Ett svar på vad tillsammans betyder, på vad ensam betyder. Glöm inte att svaret på de frågorna också är en kärlekslära, ”Se, ur vår kärlek skall gå opp/Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp”[Observera: kommunismen är ett svar på samma frågor, kommunismen är en kärlekslära.]

[III:4]
”Utan ett eget språk är ett folk ett Unding.” (Herder) Om det är så, om det vore så, och även annars och varje gång: jag är alla gånger hellre en del av en befolkning än tillhörig ett folk (Volksgemeinschaft). Begrepp Herder myntade: Geist des Volkes, Seele des Volkes, Geist der Nation, Genius des Volkes, Nationalcharakter.

[IV]
Liten snellmanslära: Finland har en nationalfilosof, Johan Vilhelm Snellman (kuriosa: författarens mormors morfars morbror), född 1806. Snellman var Hegellärljunge, men mycket av honom är som taget direkt från Herder. Enligt Snellman blir ett folk ett folk i en historisk process i vilken folkets ande, kultur och bildning utvecklas. Ett och bara ett folk och dess kultur kan vara folk. Och det i sin tur kräver att det finns ett och bara ett språk som grund för folkets bildning. Språket är inte enbart ett redskap för att forma tankar, utan hela folkets tänkande finns inbyggt i dess gemensamma språk. (Det här är kärnan av tysk nationalromantik.) Nionde april är det flaggdag i Finland: det finska språkets dag. Den sjuttonde april 2011 var det flaggdag i Finland: rikdsdagsvalsdag. I det valet fick det radikalhögervänsternynationalistiskpopulistiska partiet sannfinländarna nästan 20% av rösterna, en ökning på cirka 15% från förra valet. Tolfte maj flaggar vi i Finland, då är det finskhetens och Snellmans dag i Finland. Jag tycker inte om dagar fyllda av flaggor; flaggor är medvindsriktade yxblad; eggar riktade mot allt som söker en annan riktning. Jag tycker inte om flaggor och jag tycker inte om våren.

[I:3]
I slutet av andra världskriget beslöt de allierade (inte bara Sovjetunionen) att en gång för alla göra slut på den preussiska militarismen och lät utplåna hela det östra Tyskland, från Reval till Stettin. Hela den östra tyskheten och mycket av det som format vår värld sådan vi känner den tog slut. För alltid. Vilket kanske är bra. Vilket säkert absolut är bra. Just det är historia: tid som aldrig kommer tillbaka, tid som aldrig kan återupplevas, återskapas, historia är det som är avgjort förlorat. Vad den tiden (vilken som helst) var kan vi inte ens ana, det enda vi kan göra är berätta det vi tror om den, en nutro och utanförberättelse som vi förväxlar med då och innanförhistoria. Historia finns bara i nu och i språk. Historia är den livsfara som råder när vi inte förstår vad språk och tid är. Att hålla språk och historia öppna och svårsynliga är etik och överalltid nödvändig respekt och poesi.

ö

1945 stängdes den ena vägen till Europa för Finland, den väg på vilken Finland blev Finland (och ganska mycket Tyskland). Nu skall också den andra vägen, den som går via Norden, stängas. Helt frivilligt. Jag känner mig förvirrad. Jag bor i Europas ensammaste land. Det är förstås helt följdriktigt och förstås helt oacceptabelt.

ö

[Kuriosa. Mickwitz: Husseniter som flyttflydde från Böhmen till Königsberg, 200 år, därifrån vidare till Reval, 200 år, därifrån till Helsingfors, nu 130 år Helsingfors, en process som tagit över 500 år. Finns det någon plats ännu längre borta, var är nästa anhalt? Varför valde de alla den riktningen och vart kunde den riktningen föra vidare?]

ö

B

ö
”Aldrig, vi kan aldrig vara suveräna. Men vi särskiljer mellan de ögonblick när vi tursamt kan ana en glimt av kommunikationens hemlighetsfulla ljus och mellan de skamliga ögonblick när blotta tanken på suveränitet får oss att vilja fånga ögonblicket som något som skulle ge oss någonting som är bra.“ ”Denna klyfta existerar, till exempel, mellan dig, som lyssnar, och mig, som pratar till dig. Vi försöker kommunicera, men ingen kommunikation kan utplåna de absoluta skillnader som ligger mellan oss; den djupa klyftan mellan oss, jag kan inte förstå hur vi skulle kunna överbygga den. Men ändå: vi kan uppleva svindeln tillsammans.” (Bataille)

ö
En djup klyfta som det inte går att bygga över. Och det är den svindel i vilken vi förlorar den fasta marken, där språket är mellan oss, är världar som är språket en stund, på väg någon annanstans. Poesi är när språket mot min vilja uppsöker andra världar, på väg mellan mig och dig; omöjligt utan dig och omöjligt att beskriva dig.
¨¨¨
Språkgemenskaper är sprickgemenskaper. Varje språk är en egen värld, en egen världssyn; en felvärld och en variation av världsblindhet.
¨¨¨
Det här kunde vara en analogi för vad språk gör: det berömda dubbelspaltexperimentet. I dubbelspaltexperimentet skickas skjuts elektroner genom två öppningar vertikala springor (spalter) i ett hinder mot en vägg som fångar upp elektronerna och noterar dem i form av ett mönster. Istället för att det, som man kunde tro, skulle uppstå två ränder av elektroner på den uppfångande väggen uppstår det flera ränder. Det här har att göra med elektronens vågkaraktär: en våg som interfererar med sig själv när den passerar öppningarna. Ett olöst problem inom kvantfysiken är att så fort man försöker mäta (till exempel med hjälp av detektorer) genom vilken öppning i hindret elektronerna går så kollapsar vågkaraktären till partiklar och bara två ränder uppstår på den uppfångande väggen, precis så som iakttagaren ursprungligen väntat sig. Det är alltså som om elektronen visste att den observeras. Så förenklande: Språket är hindret mellan dig och mig, eller klyftan om man så vill, det som sägs förvandlas förändras fladdrar när det rör sig från mig till dig, men det är också det som kommer fram, som språk till dig från mig — samtidigt bro samtidigt avgrund.
¨¨¨
Det som sägs är ljuskällan, förståelsen är det som lämnar skugga — en källa, flera skuggor. En sol, dubbla skuggor.
¨¨¨
Poesi: litteraturens kvantfysik, där allting är möjligt är allting verkligt och kraven på orienteringen enorma, poesi.
¨¨¨
Upplyst/Upplöst.
¨¨¨
Språkets natur är dubbel: det förenar och det separerar. Så som ljuset har både partikel- och vågkaraktär. Men om man tror att språket bara gör det ena, bara förenar eller bara separerar, går man helt vilse och kan till exempel plötsligt se sig stå där långt inne i halvdunklet som språknationalist. Samspelet mellan förening och separation är ytterst finfördelat och svårtytt, inte minst för att hela världen står på spel: språket ger oss världen — i all sin ofullständighet, både språk och värld. För varandra.
¨¨¨
Ett ensamt språk, att språk kan uppstå i ensamhet, av sig självt i sig själv? År 1970 hittades i Los Angeles ett barn som varit isolerat, ensamt, instängt ända sedan sin födsel. Utesluten, fängslad i ett kalt rum, minimal kontakt med andra människor, ingenting att se på, ingenting att leka med. (Vad kan tid ha betytt för henne?) När hon hittades var hon tretton år gammal och kunde knappt röra sig, hon kunde inte fokusera blicken längre än det avstånd väggen i hennes rum hade legat, och de enda ord hon kunde uttala var “stopit” och “nomore”. Efter att ha blivit befriad lärde hon sig snabbt en stor mängd ord, men var helt oförmögen att lära sig grammatik och alltså också oförmögen till språklig kommunikation; hon kunde inte säga en enda mening, bara ord. Vad som hade hänt var att den del av hjärnan där språket utvecklas hade förtvinat outvecklats hos henne för att hon inte hade varit utsatt för språk i åldern 2-5 år — en ålder som kunde kallas ”språkfönstret”. När hon till slut kom i kontakt med mänskligt språk var det den del av hjärnan som uppfattar omgivningens ljud som behandlade de språkljud hon fick höra. Uppenbarligen hade den här delen av hjärnan kunnat utvecklas för att hennes fängelse inte hade varit helt ljudlöst: ljud utifrån, bilar, fåglar, ljud i byggnaden, vindlande ekon, avlägset mummel utan betydelse och sammanhang, tillfälligheter, kanske spår av någon musik någon gång ändå? För henne var orden enbart ljud.
¨¨¨
Språk börjar (jag) och slutar (du) i ensamheten, samtidigt som språket inte är möjligt om man är ensam. Jag är inte unik och avgränsad, Finland är inte unikt och avgränsat. Finland är inte ensamt. Finland är inte tillsammans, jag är inte ensam, jag är inte tillsammans, jag har inga gränser, Finland har inga gränser. Ensam, tillsammans, både och, och därför mera än någonsin någondera.
¨¨¨
Eller: Många år haft känslan tanken viljan att beskriva; en stor björk i en grön halvskuggad sluttning ner mot vatten (Sandholmen, inre skärgården), eftermiddag i slutet av juli, klockan fem, vinden som skramlar löven, vinden som skramlar vinden, att då: både alla löv på en gång och varje enskilt löv samtidigt separat; så som språk för oss: begripligt och obegripligt, möjligt att gripa, omöjligt att ta fasta på, inte ta fasta på detta.
¨¨¨
Jag tror att det här är det svåra nödvändiga, att förstå och leva i denna samtidighet: ensam och tillsammans, på en gång och på en gång, oöverbyggliga klyfta nödvändiga samvarotillvaro.
Det är inte en rörelse mellan närhet och avstånd, det är samtidigt närhet och avstånd, det är samtidighet i två olika tider och det är samhörighet som bygger på separation.
¨¨¨
Språk är kärlek, dess betydelse och dess betydelser finns inte i mig, inte i dig, utan i det som är mellan oss; det som är kärlek är utanför mig utanför dig — det tredje, som vecklar ut sig.
¨¨¨
Finland är inte kärlek, ensam på Topeliusgatan är inte kärlek. Vägen till världen går mellan oss, världen och vi är en omväg till varandra till världen, och samtidig närhet och samtidigt avstånd, samtidigt till och från: kärlek som verkligast men möjlig och svårast. Kärlek skall vara svårt. Det svåra är det närmaste vi kan komma: det ofasta, det svindlande. Där vi lutar från mot språket och för att vi två är det som är möjligt, för att vi två säger allt som är möjligt; allt.