kärleksmöte

a

ja då det som ingendera säger

jag har handske du har ansikte på

en hektar går det tusen träd nu

är det snart en vecka sedan du

kan du säga kanske vill jag inte öra

snart har det gått femhundra år sedan

under snöskorpan ligger alla årsskal

det är trädkronornas sak att snöa låt

det höras jag förstör inte ett enda ord

av det du säger du uppträder i näsa jag

i solnedgång snart har du gått en hel vecka

sedan och bilen vi utspelar oss i är grön

kartong och skogen lyser och stammar

och du sticker in två fingrar i mina ögon

och vrider mitt våta handsikte

ett halvt varv av det ingendera säger

ur för vad kroppen är värd (2004)

årstiderna

a
Mycket verkar ha hänt jag kommer ihåg
ingenting av det är inte mycket jag har
ingen barndom ingen vuxendom jag har
årstider när jag promenerar in mot centrum
glider bilar bussar utryckningsfordon ljudlöst
förbi mig över snön när jag använder ordet jag
betyder det någonting annat hela tiden men det
vet jag vet inte vet jag vet inte jag är ett ting

tingen består av samtidigheter
som inte går att uppfatta
samtidigt kalla dem då för ingentingen t.ex.
krims&krams eller ingen distans

tiden hade en tand limgul inte särskilt vass det är vår
ungefär samtidigt som det blir höst bakom mig
går jag på rad det kan hända att jag backar
likformigheten är skenbar det kan hända
att bara den främsta av mig rör sig att alla
de andra är frusna när jag använder ordet jag
är ordet jag ett ord som ljuder under alla
de lagar orden lyder det finns många
som inte förstår det det är konstigt mycket
är konstigt möt mig här och när

våren är ljus hösten är mörk mörkast
var vintern sommaren tänker jag inte nämna
orden liksom tiden blandar sig i dig bläddrar
i dig dyker upp i sjunker in i allt i ett allt i en
våren är sen vintern var kall om man
inte tror på poesin finns ingenting
av det man tror på när man slutar tro
på sig själv börjar man tro på poesin vem
tror du att ser dig vem är du blind för
bara avlägset syns vem älskar
du närhet är agnosi är närhet

vilken som helst text löser upp sig i tillräcklig
förstorning, blir samtidigheter utan samband,
pixelljud av allt det som passerar dig när du
en vinterkväll promenerar in mot centrum
i något ärende du också hunnit glömma.

 

Ur som du gör dina cirklar runt detta utanför (2012)

a

sprickor av röda skarpa bergskanter
mot illa blå himmel svarta prickar
nålhuvuden på sluttningarna i färd
där avstånden stannar rörelserna söka
fred? göra en värld formad av avvägt våld?
eller att bara gömma allt och sedan vara
helt stilla av rörelsens tålmodighet?

Ur som du gör dina cirklar runt detta utanför (2012).

Betula pubescens

I den värld vi lever i finns det ingenting som saknar betydelse. Det finns i den naturliga världen en punkt från vilken mening strålar ut till allting som lever. Livet självt är fyllt av den meningen, och den är meningen med själva livet. Elefantens snabel, giraffens hals, mekongdelfinens nos, allting pekar mot denna mening.

Eftersom allt som helst på detta sätt genomlyses av betydelse kan vilka som helst frågor ställas och besvaras, till exempel: vad är meningen med att björkar är vita? Alltings svarslighet säger: björkens vithet har samma mening som all annan mening i livet; ett övertag i kampen om överlevnad. Björkens vithet utstrålar betydelsefull ändamålsenlighet. Men om vi inte kan se den — mitt i allt detta vita det svåra i att hitta, urskilja, meningen? Att vitt är en gömsel- och skyddsfärg? Ja just det är meningen.

Björkens vithet skyddar björken. Det vita är en vithet som ger den vitaste björken den största chansen att överleva och fortplanta sig så att till slut hela världen kan uppfyllas av vithet. Vitt, vitare, vitast. Vithet i all menings synlighet, enkel, tydlig och ren begriplighet.

a
Geologiskt och biologiskt sett för inte så länge sedan måste någonting i den miljö björken levde i ha framtvingat en mutation hos den. En vit mutation, en mutation som förde björken i riktning mot vithet. Under ett yttre tvång blev björkens stam vit. Hur gick det till?

a) Fråga: I vilka förhållanden är vitt en skyddsfärg? Svar: under vita förhållanden.

b) Fråga: Vilka förhållanden är vita? Svar: Vinterförhållanden.

Slutsats 1: björkens vithet har uppkommit som ett skydd mot någonting som förekommit på vintern, någonting vinterfarligt. Notera: den vitaste av alla vita björkar, glasbjörken, växer längst i norr där vintern och faran uppenbarligen varat längst varje år.

Slusats 2: Detta någonting som hotat björken vintertid har inte förekommit på sommaren, för björkens vithet är inte en skyddsfärg sommartid, tvärtom; på sommaren är vitt uppseendeväckande, avvikande, utropstecken, bortsmulten skyddsfärg, ett förlorat krig.

Slutsats 3: Vi kan räkna med att det som hotat björken vintertid för sommaren har flyttat bortåt från björkens utbredningsområde, eftersom vitt på sommaren är en signalfärg och därmed sommartid skulle locka hotet till sig. Med andra ord: faran har varit frånvarande under den gröna säsongen. Sannolikt har detta hotande något flyttat till områden som även sommartid är vitbetäckta. Det vill säga norrut, arktis? Antarktis vore en annan möjlighet, men helt uppenbart mera långsökt än Arktis.

c 4) Fråga och slutsats: Vilka slutsatser kan vi dra om karaktären hos den varelse som vintertid hotat björken vid tidpunkten för den mutation som gjorde björkens stam vit? Ja, för det första bör vi ta i beaktande att bara fullt vuxna björkar är vita. Med andra ord måste varelesen som hotat björken ha varit intresserad av stora björkar; bara stora björkar är skyddade av sin vithet. Av detta kan man dra slutsatser om denna varelses storlek. Med våra mått mätt måste den ha varit stor. Vi måste tänka oss en varelse stor nog att tugga i sig björkar som vore de gräs. En varelse som betat björkar.

Vi har redan kommit fram till att det är frågan om ett flyttdjur, och eftersom detta djur enligt våra slutsatser flyttat över hav kan vi med någorlunda säkerhet etablera att det varit frågan om ett djur med vingar. Vi kan också konstatera att förutom björkar har detta flygdjur även ätit fisk eftersom det vita arktiska området inte ens sommartid har björkar eller annan växtlighet. Även maritima däggdjur kan ha förekommit i vårt djurs diet.

Avslutning, med obligatoriskt kritiskt tvivel som till slut ändå kan avvisas: Varför har det inte hittats fossil eller andra livstecken på detta gigantiska flygfä som någon gång i björkens historia har haft ett så stort betydelse för det att trädet helt bleknat? I det här sammanhanget kan vi dra oss till minnes att det inte heller hittats några rester av mammutar i till exempel Finland, trots att mammuten levt så nyss och i så stora mängder, även på det område på vilket Finland ligger. Det här är en avsaknad som har att göra med att berggrunden i Finland är så gammal att fossil aldrig har kunnat uppstå. Eftersom fossil av björkätaren inte heller — tillsvidare — påträffats på områden med berggrund som innehåller andra fossil är det inte helt uteslutet att Finland är björkens bioevolutionära hemland. Vad gäller fossil och Arktis så är det hav. Det är inte alls osannolikt att det i slammet på den arktiska havsbottnen ligger fossila rester av björkdraken.

För konsten att deducera se även Darwins monografi från 1862 över Angraecum sesquipedale, (också kallad Betlehems stjärna), en orkidé som förekommer på Madagaskar och som har en sporre som kan bli upp till 20-40 cm lång. Denna sporre har nektar bara i spetsen. Darwin drog av det här slutsatsen att det måste finnas en insekt med 20-40 cm lång sugsnabel som kan pollinera Angraecum sesquipedale. Samtida entomologer förhöll sig nedlåtande skeptiskt till detta, men mycket riktigt hittades en sådan insekt 1903, 21 år efter Darwins död. Nattsvärmaren med den extrema och kraftiga sugsnabeln fick namnet Xanthopan morgani praedicta, där predicta betyder förutspådd.

Ur Passport Somaliand, Ellips 2012

Avslutande essä / EE — Den Europeiska Ensamheten / i ljuset / Från Herder till Heisenberg / som du i mig nej / Språket och tiden / som du gör dina cirklar runt detta utanför / Till en början

 

A

ö
[I]
Det östra, det förlorade Tyskland, Ostpreussen, Königsberg, Riga, Baltikum, det protestantiska, det ortodoxa, katolska, det judiska, Kant, Haamann, Herder, Levinas, Arendt, Berlin med fler och fler, de språk och kulturer som inte hörde hemma där, språkens, religionernas, tankarnas sammelsurium och absolut nödvändiga mångkultur som gav upphov till mycket av det viktigaste som tänktes och skrevs från 1700-talet och framåt — som formade oss som formade mig, som vi är, som jag var.

ö
För att tala ett främmande språk, Tranströmerska: längsmed Östersjöns Västersjöns östra kust kröp Europa norrut och norrut och till slut också ner i källaren på Topeliusgatan där jag sitter och skriver det här. Här där det pågår en upprörande trivial och och helt i onödan livsviktig kamp mellan mig och det förgångnas fladdrande skugglikhet.

Från den där informatorn i Riga, från Herder, växte den tanke ut som skulle föda den moderna nationalismen, språknationalismen. Så här: ”Språk, historia, folk, nationer är unika och får kan inte blandas för då går deras unikhet förlorad.” Egentligen var tanken god och egentligen var Herder pluralist, till och med relativist. Han värderade alla språk, alla kulturer, alla nationer lika högt. Alla var lika värdefulla — oerhört fantastiskt värdefulla — för att de alla är unika och unikt värdefulla och alla kulturer och alla språk skulle därför alla få existera, existera entusiastiskt, parallellt och i allsidig respekt. Men just det var aldrig en verklig möjlighet, för i sin kärna är tanken på språklig och historisk unikhet lika omöjlig som den är pervers. Det är en tanke som bygger på att det kunde finnas absoluta autonoma — i ensamhet i oberoende i självständighet existerande — enheter definierade av avklarade begripliga och reellt användbara entiteter sådana som språk och historia: 2) Att tid kunde överbyggas och bli nu, att där och då kunde vara här och nu. 1) Att det kunde finnas språk som är eget för en grupp en samling av människor eller ens för en enskild någon.

[II]
Ett eget språk? Att vi kunde ha ett eget språk, att jag kunde ha ett eget språk? Att vi, att vårt språk? Att äga språk? Att språk kunde vara något eget, att språk kunde vara någons, att det kunde vara något som äger rum? Språk och rum. (Jag, vi, land och rike.) En språklig begränsning, ett språkligt innanförskap?

ö
Spelet om (i) språket — som aldrig är en kamp — handlar om gränsupplösningen mellan gemenskap och ensamhet: det är rummet. Språket är mellanrummet som ingen äger. I det rummet finns inget eget och avgränsat utan allt på en gång möjligt och omöjligt. Det rummet är obegränsningens rum. Det rummet är som av en naturlag helt utan väggar. Det är det enda rationella, just för att just det är språk.

Jag har oändliga mängder språk men inget av det är mitt eget. Språket är min oändlighet i just det att det inte är mitt eller jag.

ö
Ett folk kan inte ha ett (1) språk, varje individ har ett eget (många) språk, i varje nation finns det lika fler språk än det finns individer. Mellan varje jag finns en språkklyfta, i mig går klyftor av språk. Och den andra som är den samma nödvändigheten: ingen har ett språk själv; språket är omöjligt ensam, språket är det som finns mellan oss och det som är beroende av oss, utan mig dig inget språk och heller ingen värld för mig för dig.

[III:1]
Ensamhet efter Herder: ”Varje nation har sitt inre center av lycka, så som varje sfär har sin egen tyngdpunkt.“ [Observera: Den tyska betoningen av det inre. Pietism och Bildung.] Ensamhet efter Hegel, frihet är ”Bei-sich-selbst-seyn”.

[III:2]
Som en ton som blir allt högre, i glädje, euforiskt, triumfaliskt, patriotiskt: eskalerande ensamhet.

[III:3]
Att bara vara tillsammans med dem som är lika är att vara tillsammans med sig själv; den samma, den som är en och samma, den ensamma , tillsammans med sin likhet, sin enslikhet — det är den absoluta ensamheten och den minst verkliga tillvaron. [Tjärspegel 2.]

[I:2]
Tyskland upprivet, söndersplittrat, nedbrutet av det 30-åriga kriget, Tysk kultur, tyskheten, dominerad under 1700-talet av det franska. Tyskland som Europas bakvatten, kulturellt och ekonomiskt. Den tyska romantiken och nationalromantiken som svar på frågan vad det betyder att vara tysk under sådana förhållanden. Finland som nation, som stat, som nationalstat är egentligen ett svar på frågan vad det innebär att vara tysk i slutet av 1700-talet. Ett svar på vad tillsammans betyder, på vad ensam betyder. Glöm inte att svaret på de frågorna också är en kärlekslära, ”Se, ur vår kärlek skall gå opp/Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp”[Observera: kommunismen är ett svar på samma frågor, kommunismen är en kärlekslära.]

[III:4]
”Utan ett eget språk är ett folk ett Unding.” (Herder) Om det är så, om det vore så, och även annars och varje gång: jag är alla gånger hellre en del av en befolkning än tillhörig ett folk (Volksgemeinschaft). Begrepp Herder myntade: Geist des Volkes, Seele des Volkes, Geist der Nation, Genius des Volkes, Nationalcharakter.

[IV]
Liten snellmanslära: Finland har en nationalfilosof, Johan Vilhelm Snellman (kuriosa: författarens mormors morfars morbror), född 1806. Snellman var Hegellärljunge, men mycket av honom är som taget direkt från Herder. Enligt Snellman blir ett folk ett folk i en historisk process i vilken folkets ande, kultur och bildning utvecklas. Ett och bara ett folk och dess kultur kan vara folk. Och det i sin tur kräver att det finns ett och bara ett språk som grund för folkets bildning. Språket är inte enbart ett redskap för att forma tankar, utan hela folkets tänkande finns inbyggt i dess gemensamma språk. (Det här är kärnan av tysk nationalromantik.) Nionde april är det flaggdag i Finland: det finska språkets dag. Den sjuttonde april 2011 var det flaggdag i Finland: rikdsdagsvalsdag. I det valet fick det radikalhögervänsternynationalistiskpopulistiska partiet sannfinländarna nästan 20% av rösterna, en ökning på cirka 15% från förra valet. Tolfte maj flaggar vi i Finland, då är det finskhetens och Snellmans dag i Finland. Jag tycker inte om dagar fyllda av flaggor; flaggor är medvindsriktade yxblad; eggar riktade mot allt som söker en annan riktning. Jag tycker inte om flaggor och jag tycker inte om våren.

[I:3]
I slutet av andra världskriget beslöt de allierade (inte bara Sovjetunionen) att en gång för alla göra slut på den preussiska militarismen och lät utplåna hela det östra Tyskland, från Reval till Stettin. Hela den östra tyskheten och mycket av det som format vår värld sådan vi känner den tog slut. För alltid. Vilket kanske är bra. Vilket säkert absolut är bra. Just det är historia: tid som aldrig kommer tillbaka, tid som aldrig kan återupplevas, återskapas, historia är det som är avgjort förlorat. Vad den tiden (vilken som helst) var kan vi inte ens ana, det enda vi kan göra är berätta det vi tror om den, en nutro och utanförberättelse som vi förväxlar med då och innanförhistoria. Historia finns bara i nu och i språk. Historia är den livsfara som råder när vi inte förstår vad språk och tid är. Att hålla språk och historia öppna och svårsynliga är etik och överalltid nödvändig respekt och poesi.

ö

1945 stängdes den ena vägen till Europa för Finland, den väg på vilken Finland blev Finland (och ganska mycket Tyskland). Nu skall också den andra vägen, den som går via Norden, stängas. Helt frivilligt. Jag känner mig förvirrad. Jag bor i Europas ensammaste land. Det är förstås helt följdriktigt och förstås helt oacceptabelt.

ö

[Kuriosa. Mickwitz: Husseniter som flyttflydde från Böhmen till Königsberg, 200 år, därifrån vidare till Reval, 200 år, därifrån till Helsingfors, nu 130 år Helsingfors, en process som tagit över 500 år. Finns det någon plats ännu längre borta, var är nästa anhalt? Varför valde de alla den riktningen och vart kunde den riktningen föra vidare?]

ö

B

ö
”Aldrig, vi kan aldrig vara suveräna. Men vi särskiljer mellan de ögonblick när vi tursamt kan ana en glimt av kommunikationens hemlighetsfulla ljus och mellan de skamliga ögonblick när blotta tanken på suveränitet får oss att vilja fånga ögonblicket som något som skulle ge oss någonting som är bra.“ ”Denna klyfta existerar, till exempel, mellan dig, som lyssnar, och mig, som pratar till dig. Vi försöker kommunicera, men ingen kommunikation kan utplåna de absoluta skillnader som ligger mellan oss; den djupa klyftan mellan oss, jag kan inte förstå hur vi skulle kunna överbygga den. Men ändå: vi kan uppleva svindeln tillsammans.” (Bataille)

ö
En djup klyfta som det inte går att bygga över. Och det är den svindel i vilken vi förlorar den fasta marken, där språket är mellan oss, är världar som är språket en stund, på väg någon annanstans. Poesi är när språket mot min vilja uppsöker andra världar, på väg mellan mig och dig; omöjligt utan dig och omöjligt att beskriva dig.
¨¨¨
Språkgemenskaper är sprickgemenskaper. Varje språk är en egen värld, en egen världssyn; en felvärld och en variation av världsblindhet.
¨¨¨
Det här kunde vara en analogi för vad språk gör: det berömda dubbelspaltexperimentet. I dubbelspaltexperimentet skickas skjuts elektroner genom två öppningar vertikala springor (spalter) i ett hinder mot en vägg som fångar upp elektronerna och noterar dem i form av ett mönster. Istället för att det, som man kunde tro, skulle uppstå två ränder av elektroner på den uppfångande väggen uppstår det flera ränder. Det här har att göra med elektronens vågkaraktär: en våg som interfererar med sig själv när den passerar öppningarna. Ett olöst problem inom kvantfysiken är att så fort man försöker mäta (till exempel med hjälp av detektorer) genom vilken öppning i hindret elektronerna går så kollapsar vågkaraktären till partiklar och bara två ränder uppstår på den uppfångande väggen, precis så som iakttagaren ursprungligen väntat sig. Det är alltså som om elektronen visste att den observeras. Så förenklande: Språket är hindret mellan dig och mig, eller klyftan om man så vill, det som sägs förvandlas förändras fladdrar när det rör sig från mig till dig, men det är också det som kommer fram, som språk till dig från mig — samtidigt bro samtidigt avgrund.
¨¨¨
Det som sägs är ljuskällan, förståelsen är det som lämnar skugga — en källa, flera skuggor. En sol, dubbla skuggor.
¨¨¨
Poesi: litteraturens kvantfysik, där allting är möjligt är allting verkligt och kraven på orienteringen enorma, poesi.
¨¨¨
Upplyst/Upplöst.
¨¨¨
Språkets natur är dubbel: det förenar och det separerar. Så som ljuset har både partikel- och vågkaraktär. Men om man tror att språket bara gör det ena, bara förenar eller bara separerar, går man helt vilse och kan till exempel plötsligt se sig stå där långt inne i halvdunklet som språknationalist. Samspelet mellan förening och separation är ytterst finfördelat och svårtytt, inte minst för att hela världen står på spel: språket ger oss världen — i all sin ofullständighet, både språk och värld. För varandra.
¨¨¨
Ett ensamt språk, att språk kan uppstå i ensamhet, av sig självt i sig själv? År 1970 hittades i Los Angeles ett barn som varit isolerat, ensamt, instängt ända sedan sin födsel. Utesluten, fängslad i ett kalt rum, minimal kontakt med andra människor, ingenting att se på, ingenting att leka med. (Vad kan tid ha betytt för henne?) När hon hittades var hon tretton år gammal och kunde knappt röra sig, hon kunde inte fokusera blicken längre än det avstånd väggen i hennes rum hade legat, och de enda ord hon kunde uttala var “stopit” och “nomore”. Efter att ha blivit befriad lärde hon sig snabbt en stor mängd ord, men var helt oförmögen att lära sig grammatik och alltså också oförmögen till språklig kommunikation; hon kunde inte säga en enda mening, bara ord. Vad som hade hänt var att den del av hjärnan där språket utvecklas hade förtvinat outvecklats hos henne för att hon inte hade varit utsatt för språk i åldern 2-5 år — en ålder som kunde kallas ”språkfönstret”. När hon till slut kom i kontakt med mänskligt språk var det den del av hjärnan som uppfattar omgivningens ljud som behandlade de språkljud hon fick höra. Uppenbarligen hade den här delen av hjärnan kunnat utvecklas för att hennes fängelse inte hade varit helt ljudlöst: ljud utifrån, bilar, fåglar, ljud i byggnaden, vindlande ekon, avlägset mummel utan betydelse och sammanhang, tillfälligheter, kanske spår av någon musik någon gång ändå? För henne var orden enbart ljud.
¨¨¨
Språk börjar (jag) och slutar (du) i ensamheten, samtidigt som språket inte är möjligt om man är ensam. Jag är inte unik och avgränsad, Finland är inte unikt och avgränsat. Finland är inte ensamt. Finland är inte tillsammans, jag är inte ensam, jag är inte tillsammans, jag har inga gränser, Finland har inga gränser. Ensam, tillsammans, både och, och därför mera än någonsin någondera.
¨¨¨
Eller: Många år haft känslan tanken viljan att beskriva; en stor björk i en grön halvskuggad sluttning ner mot vatten (Sandholmen, inre skärgården), eftermiddag i slutet av juli, klockan fem, vinden som skramlar löven, vinden som skramlar vinden, att då: både alla löv på en gång och varje enskilt löv samtidigt separat; så som språk för oss: begripligt och obegripligt, möjligt att gripa, omöjligt att ta fasta på, inte ta fasta på detta.
¨¨¨
Jag tror att det här är det svåra nödvändiga, att förstå och leva i denna samtidighet: ensam och tillsammans, på en gång och på en gång, oöverbyggliga klyfta nödvändiga samvarotillvaro.
Det är inte en rörelse mellan närhet och avstånd, det är samtidigt närhet och avstånd, det är samtidighet i två olika tider och det är samhörighet som bygger på separation.
¨¨¨
Språk är kärlek, dess betydelse och dess betydelser finns inte i mig, inte i dig, utan i det som är mellan oss; det som är kärlek är utanför mig utanför dig — det tredje, som vecklar ut sig.
¨¨¨
Finland är inte kärlek, ensam på Topeliusgatan är inte kärlek. Vägen till världen går mellan oss, världen och vi är en omväg till varandra till världen, och samtidig närhet och samtidigt avstånd, samtidigt till och från: kärlek som verkligast men möjlig och svårast. Kärlek skall vara svårt. Det svåra är det närmaste vi kan komma: det ofasta, det svindlande. Där vi lutar från mot språket och för att vi två är det som är möjligt, för att vi två säger allt som är möjligt; allt.

onej

 

ONEJ det anstår nej inte att göra nej mindre än ja är nej
nej det angår nej inte att göra nej något alls just nu ja
angår nej allra minst när ja är det som anstår nej ja
är inte mindre än ja är ett pladderdjur med
blåmärkta öron och en välsmekt mage ja
anför en här av bokstäver som krigar
mot osynliga fiender i nejs blodomlopp ja
angör nej inte vid den där ja är ingen
klockboj ja visst är ja anhörig till den där
som ligger där och pratar om sej själv
trots att den är så hemskt och dammig

 

Ur som du gör dina cirklar unt detta utanför (2012)

vad som kunde ses som världens undergång

a

och världen blev mycket mycket mindre än du tror
och det du ser avlägsnar dig och någon i svart
som inte är svart står vid en grind, öppna
eller stänga, vid sin grind eller vid en sten
ett stycke en bit som täcker marken
eller kanske avlägsnar han sig med ansiktet
bortvänt avlägsnar han sig
i det vita som inte är vitt
utan pålagt som han är tvingad
till som han tvingar sig
till sig närmar han sig gränsen
för det vita som inte kan ligga längre bort
än det enda steg som är steget han kan
eller inte kan ta hans ansikte felvänt
är vänt men vad som är fel
och vad som är vänt
vet han inte stäng fönstret
rätta dig vänd dig mot ljuset
släck ljuset vänd dig bort låt bli
att se uppåt neråt låt bli att se håll
dig till marken som varken
är ovanom eller nedanför
och grindens gnissel
som hänger kvar i
strimmor faller

Ur detta sjunkande (2000).